Om boken: 1990 / Jag minns hur Nautilus-sångerna skär mig. Naturligtvis musiken och den fantastiska, till skillnad från allt annat röst, men orden. Tuff, exakt, utan onödiga pärmar. De träffade målet som enstaka skott. Sedan fick jag reda på att en viss Ilya Kormiltsev skrev poesi för gruppen. Och inte bara för Nautilus, utan också för Urfin Juice-gruppen. och för Nastya Polevaya, och igen och igen. Och så kom vi till Sverdlovsk och Slava Butusov presenterade oss. Jag väntade mig en till från Nautilus, den där bleka rock'n'roll-hjälten. Och jag såg en korthårig man med glasögon, ett helt sceniskt utseende. Han såg mer ut som en fysiker från en sextiotalsfilm. Sedan insåg jag att mästaren inte nödvändigtvis måste se ut som sin produkt. Och framför oss, naturligtvis, är produkterna av en mästare. Bara en sak förvirrar mig. Det är stor skillnad mellan faktisk poesi och poesi skriven till musik. Egentligen innehåller dikterna redan musik i sig och kräver inget mer (det är därför jag är emot att sätta dikter, t.ex. av Tarkovsky, till en popmelodi). Och låtens ord lever tillsammans med melodin, rytmen, ljudet, rösten, och att skilja den ena från den andra är att skära en levande varelse i två delar och se vad som händer. Det är därför jag, när jag läser Kormiltsev, sätter på musiken till dessa sånger i mitt huvud. Jag vet inte hur en läsare som inte har hört den här musiken kommer att uppfatta dikterna. Jag vågar inte förutse. Och en sak till - underbara teckningar av Slava Butusov, så att du inte glömmer att detta fortfarande är rock and roll.A. MakarevichTeckningar av S. Butusov